Hur den 40 månader långa allierade ockupationen av Smyrna raderade en antik medelhavsvärld

På morgonen den 15 maj 1919 var Smyrnabukten fylld av allierade slagskepp. Brittiska, franska, italienska och amerikanska krigsfartyg låg för ankar medan grekiska trupptransportfartyg lade till längs Cordon, stadens stenlagda strandpromenad. Tusentals grekiska invånare trängdes mot kajen, viftade med blåvita flaggor och kastade blommor framför kängorna på de landstigande soldaterna ur den 1:a grekiska divisionen. På andra sidan hamnen betraktade osmanska officerare och turkiska invånare händelserna i tystnad från Konak-palatset. Bara några timmar efter landstigningen utlöste skottlossning nära de osmanska kasernerna en kaotisk korseld som krävde dussintals dödsoffer på kajen, vilket krossade föreställningen om att en utländsk militär intervention fredligt kunde stycka det sönderfallande Osmanska riket.

I århundraden hade Smyrna varit Egeiska havets främsta handelscentrum, hem för en sammansatt mosaik av greker, turkar, armenier, judar och europeiska levantiner. Staden kallades allmänt för ”Gavur Izmir” (Det otrogna Izmir) bland inlandets turkar på grund av sin kosmopolitiska prägel, sina kaféer i västerländsk stil och sina övervägande kristna handelsdistrikt. Landstigningen hade godkänts av Storbritanniens premiärminister David Lloyd George, Frankrikes konseljpresident Georges Clemenceau och USA:s president Woodrow Wilson under fredskonferensen i Paris. Oroliga över italienska territoriella anspråk i södra Anatolien gav de allierade ledarna grönt ljus för en grekisk militär zon för att skydda kristna befolkningar och upprätthålla stilleståndsvillkoren.

Figur 1: De territoriella anspråk som Greklands premiärminister Eleftherios Venizelos lade fram vid fredskonferensen i Paris 1919 för att annektera västra Anatolien.

Den diplomatiske arkitekten bakom insatsen var Greklands premiärminister Eleftherios Venizelos. I Paris visade Venizelos kartor över ett ”Storgrekland” som sträckte sig över båda sidor om Egeiska havet och förverkligade den nationalistiska visionen Megali Idea. Enligt det efterföljande fredsfördraget i Sèvres 1920 erhöll Grekland administrativ kontroll över Smyrna och dess omland under fem år, varefter en folkomröstning skulle avgöra en permanent anslutning. Fördraget förblev dock i praktiken en pappersprodukt. I Anatoliens karga inland avvisade Mustafa Kemal uppdelningen av det turkiska kärnlandet och började bygga upp en rivaliserande nationalistisk regering i Ankara.

Figur 2: Grekiska trupper landstiger på Smyrnas kaj den 15 maj 1919 under allierad flottaeskort.

För att leda den nya zonen utsåg Aten juristen Aristeidis Stergiadis till överkommissarie. Stergiadis var en kretensisk jurist känd för sin kompromisslösa opartiskhet. Istället för att bejaka den lokala grekiska nationalismen införde han strikta militära regler för att värna muslimers medborgerliga rättigheter, åtalade grekiska soldater för plundring och grundade det Joniska universitetet för att utbilda kristna och muslimer tillsammans. Denna hållning gjorde honom impopulär i båda lägren: grekiska militärledare betraktade honom som ett hinder för nationella ambitioner, medan den turkiska befolkningen såg hans förvaltning som en illegitim ockupationsmakt upprätthållen med bajonetter.

Figur 3: Grekiska garnisoner i Smyrna 1920 under ledning av överkommissarie Aristeidis Stergiadis.

Försvarszonen kring Smyrna visade sig snabbt ohållbar. Turkiska gerillagrupper och kemalistiska förband angrep ständigt ockupationslinjerna, vilket drog in de grekiska befälhavarna i straffexpeditioner allt djupare in i inlandet. När politiska skiften i Aten avsatte Venizelos och återinsatte kung Konstantin I i slutet av 1920, drog de allierade i tysthet tillbaka sitt diplomatiska och logistiska stöd. Trots det förlorade stödet inledde den grekiska generalstaben en storoffensiv 1921 för att inta Ankara och krossa nationalistarmén. Fälttåget trängde hundratals kilometer in på den karga högplatån och sträckte underhållslinjerna till bristningsgränsen innan det hejdades vid slaget vid Sakarya.

Figur 4: Grekiska soldaters reträtt genom västra Anatolien sensommaren 1922 innan staden intogs.

I augusti 1922 inledde Kemal den Stora offensiven, bröt igenom de grekiska försvarslinjerna vid Afyonkarahisar och förvandlade reträtten till full panik. De grekiska divisionerna flydde oordnat mot Egeiska havet och lämnade efter sig brända byar och tusentals flyende civila. Den 9 september 1922 red det turkiska kavalleriet in i Smyrna, vilket satte ett abrupt slut för fyrtio månaders grekiskt styre. Fyra dagar senare bröt en brand ut i det armeniska kvarteret som spred sig längs hela hamnområdet och ödelade de europeiska, grekiska och armeniska stadsdelarna medan hundratusentals skräckslagna flyktingar trängdes på kajerna.

Ockupationens katastrofala slut ledde fram till Lausannefördraget 1923, vilket definitivt ersatte Sèvresfördraget. Till fredsavtalet fogades ett protokoll om obligatoriskt befolkningsutbyte som fördrev omkring 1,2 miljoner ortodoxa kristna från Anatolien och 400 000 muslimer från Grekland. Smyrna återuppbyggdes som den moderna turkiska hamnstaden İzmir, varvid dess mångtusenåriga hellenska och levantinska kulturarv försvann för alltid. De fyrtio månader som inletts med blommor på Cordon avslutades med upplösningen av en sammanflätad egeisk värld som hade bestått i nära tre tusen år.