Varbitsapasset: Den balkaniska flaskhalsen som krossade Bysans

Balkanbergens östra kedja utgör en markant geografisk barriär tvärs över dagens Bulgarien. Bland dessa karga bergsryggar skär Varbitsapasset genom kalkstenshöjderna i Stara Planina och förbinder Donaus slätter kring Sjumen med Thrakiens dalar nära korsningen Petolatjka. Passet stiger till en sadelhöjd på 891 meter över en 28,7 kilometer lång korridor och smalnar av genom klippiga raviner och täta bokskogar. Under årtusenden fungerade detta slingrande pass som en livsviktig transitled genom vilken köpmän, romerska legioner och medeltida härar passerade en av bergskedjans få naturliga öppningar.

Terrängen i Varbitsapasset medför allvarliga taktiska risker för varje militär styrka som rycker fram utan spaningsförband. Branta, skogsklädda raviner kantar de smala grusvägarna, medan strömmande vattendrag har gröpt ur djupa kalkstensklyftor som gör resenärer sårbara för angrepp från höjderna ovanför. Vägen svänger tvärt genom trånga flaskhalsar där beridna kolonner förlorar sin rörlighet och trossvagnar snabbt kilas fast mellan lodräta klippväggar. I slutet av juli 811 förvandlade just dessa fysiska förutsättningar bergspasset till en kejserlig armés gravplats.

Figure 1: Taktisk rekonstruktion av den bysantinska riksarméns inringning och förintelse i bergspasset i juli 811.

Konflikten utbröt när den bysantinske kejsaren Nikeforos I inledde en massiv invasion för att slutgiltigt krossa det första bulgariska riket. I spetsen för en här på uppskattningsvis 60 000 till 80 000 man, bestående av det kejserliga tagmata-gardet och provinsiella tematrupper, korsade Nikeforos balkanpassen i början av juli. Hans mål var total underkastelse. Den kejserliga armén marscherade direkt mot Pliska, den bulgariska huvudstaden, som låg öppen och oskyddad på slätterna norr om bergen.

Den bulgariske härskaren khan Krum insåg den bysantinska övermaktens överväldigande styrka och erbjöd fredsvillkor med territoriella eftergifter. Nikeforos avvisade anbudet och plundrade Pliska, brände palatskomplexet av trä, förstörde spannmålsmagasin och lät hugga ner civilbefolkningen. Övertygad om att den bulgariska staten brutits samman tillbringade kejsaren flera dagar med att härja landsbygden innan han vände söderut mot Serdica och Konstantinopel.

Figure 2: Byggnadsrester av stenporten i Pliska, huvudstaden som plundrades före den kejserliga arméns återtåg mot bergen.

I stället för att söka ett fältslag på de öppna slätterna inledde Krum en samordnad motoffensiv baserad på terrängens geografi. Han mobiliserade hela befolkningen, beväpnade kvinnor och lejde avariska legoknektar för att förstärka sina kavalleriförband. Medan den bysantinska armén tågade söderut med sitt krigsbyte rörde sig bulgariska ingenjörstrupper i förväg för att försegla bergspassen. I Varbitsapasset uppförde bulgariska arbetslag väldiga träpalissader förstärkta med djupa vallgravar vid klyftans norra infart och södra utfart.

När den bysantinska förtruppen nådde passet den 24 juli fann de vägen spärrad av träbarrikader bemannade av beväpnade krigare. Spanare som skickades ut för att finna alternativa stigar rapporterade att varje sidodal var blockerad av palissader och klippblock. Instängd i den trånga klyftan slog den kejserliga armén läger längs en uttorkad flodbädd, oförmögen att manövrera sitt rytteri eller upprätta sammanhållna stridslinjer. Bysantinska krönikörer noterade senare truppernas förtvivlan när de insåg att de varken kunde avancera eller retirera.

Figure 3: Medeltida miniatyr från 1300-talet i Manasseskrönikan som visar hur khan Krums styrkor besegrar den bysantinska armén.

I gryningen lördagen den 26 juli 811 anföll bulgarerna från de omgivande höjderna. Styrkor på klippkrönen vräkte tunga stenblock och trädstammar ner i det tätt packade bysantinska lägret, krossade vagnar och dödade soldater i deras tält. Bulgariskt infanteri stormade därefter nedför de branta sluttningarna och skar genom de desorienterade kejserliga leden. Det bysantinska kavalleriet försökte fly genom en gyttjig flodfåra, men hundratals hästar och bepansrade ryttare sögs fast i dyn innan bulgariska spjutbärare gjorde slut på dem.

Kejsar Nikeforos I stupade under anfallets första timmar, nedhuggen vid sitt befälstält tillsammans med sina främsta generaler. Hans son och medkejsare Staurakios fick ett förlamande svärdshugg i ryggraden och undkom med ett fåtal livvakter via en getstig. Han avled av sina skador några månader senare. Nikeforos blev därmed den blott andre romerske kejsaren i historien som dödades på slagfältet av utländska fiender, fem sekler efter att Decius föll mot goterna år 251.

Figure 4: Den vindlande bergsvägen genom Varbitsapasset som visar den branta terrängen och de täta skogarna längs den nutida vägen.

Efter slaget beordrade khan Krum att kejsarens kvarlevor skulle bärgas på fältet. Enligt samtida bysantinska skildringar av Theofanes Bekännaren lät Krum visa upp det avhuggna huvudet på en lans innan han rengjorde kraniet, infattade det i silver och använde det som dryckeskärl vid diplomatiska banketter. Nederlaget bröt det bysantinska herraväldet på norra Balkan och etablerade det första bulgariska riket som en bestående stormakt i sydöstra Europa.

I dag förblir Varbitsapasset en avlägsen bergspassage. Riksväg I-7 slingrar sig över branterna i tvära serpentiner, men jordskred och eftersatt asfalt har stängt delar av högplatåvägen för vanlig biltrafik. Vandrare längs långdistansleden Kom-Emine korsar i dag dessa bergskammar bland tysta bokskogar, där en smal bergsklyftas geografi en gång i tiden avgjorde två imperiers öde.