Borgen Shahbulag: Kalkstensfästet som formade Karabach

När Nader Shah av Persien lönnmördades i juni 1747 kollapsade den centrala makten i södra Kaukasien. I de kuperade dalarna och flodbäckena mellan Kura och Aras utnyttjade regionala härskare det plötsliga maktvakuumet för att etablera ärftliga furstendömen. Bland dem fanns Panah Ali Khan, en ledare för den turkiska Javanshir-stammen, som utropade khanatet Karabachs självständighet. Att säkra makten krävde dock mer än politiska deklarationer; det krävde ett försvarsverk kapabelt att stå emot såväl rivaliserande khaner som kejserliga arméer.

Hans ursprungliga fäste vid borgen Bayat i låglandet visade sig sårbart för belägringar. I sökandet efter högre terräng med en pålitlig sötvattenskälla och god överblick över viktiga transportleder flyttade Panah Ali Khan sitt högkvarter mot nordväst, mot Karabachbergens utlöpare. År 1751 inledde hans byggmästare uppförandet av en befäst stenanläggning kring en bergskälla vid namn Shahbulag («Shahers källa»), belägen i distriktet Tarnavut nära floden Khachinchay.

Figure 1: De yttre kalkstensmurarna och halvrunda bastionstornen vid borgen Shahbulag.

Den geografiska platsen som valdes för borgen Shahbulag rymde djup strategisk och historisk betydelse. Området låg på sluttningarna av berget Vangli, invid de kalkstensklippor där arkeologer senare grävde fram ruinerna av Tigranakert, en forntida hellenistisk armenisk stad grundad under det första århundradet f.Kr. Medeltida krönikor benämnde ofta trakten som Tarnagyut eller Tarnavut, förvrängningar av det forntida ortnamnet. Genom att anlägga sin fästning vid denna historiska vägkorsning placerade Panah Ali Khan sin garnison mitt emellan Kuraslättens lågländer och de befästa bergsdalarna hos de autonoma armeniska melikdömena i Karabach, med direkt uppsikt över det angränsande melikdömet Khachen.

Borgen Shahbulag uppfördes i grovhuggen kalksten och lokal natursten sammanfogad med kalkbruk och utformades som ett självförsörjande administrativt och militärt centrum. Historiska skildringar från 1800-talet av krönikören Mirza Jamal Javanshir beskriver att borgområdet inrymde bostäder, offentliga bad, en marknadsplats och en moské i sten innanför försvarsmurarna.

Figure 2: Innerborgen och bevarat stenmurverk inom fästningsområdet.

Fästningsplanen bildade en rektangel förstärkt av massiva stenmurar som reste sig sju meter i höjd. I varje hörn och längs kurtinmurarna uppförde murarna halvrunda och cylindriska försvarstorn som nådde en höjd av åtta och en halv meter. Dessa bastioner var utformade för försvarseld med musköter och gevär i flera nivåer, försedda med skottgluggar och krenelerade bröstvärn på de övre skyttegångarna.

Tillträdet kontrollerades strikt genom en enda förstärkt port i mitten av den östra muren. Under khanens styre skyddades porten av ett tornartat porthus i två våningar. En stentrappa ledde från innergården direkt upp till porthusets övre plan, där Panah Ali Khans privata representationsrum låg.

Figure 3: Yttre försvarsmurar och rundade hörntorn i lokal kalksten.

Direkt intill den nordvästra kurtinmuren låg fästningsmoskén, uppförd samtidigt mellan 1751 och 1752. Den sakrala byggnaden bestod av en kvadratisk bönelokal i sten täckt av en kupol med måtten 5,1 meter per sida, föregången av en öppen veranda i österläge. Portikens takbjälkar vilade på åttkantiga stenpelare med fasade kanter, vilket etablerade ett formspråk med stenbågar och valv som lokala hantverkare senare spred över hela regionen.

Även om Shahbulag erbjöd betydligt bättre skydd än Bayat, växte khanatet Karabachs maktpolitiska ambitioner snart ur denna förbergsbefästning. Återkommande militära dispyter med angränsande furstendömen övertygade Panah Ali Khan om att bygga ett ännu mer svårintagligt bergsfäste. Kring 1756 flyttade khanen sitt hov, adeln och garnisonen till den naturliga bergsplatån Panahabad, det nutida Shusha. De arkitektoniska och militära metoder som utvecklats vid Shahbulag kom att fungera som en direkt förebild för fästningsverken och palatsen i Shusha.

Figure 4: Stenvalv och välvda kamrar inne i fästningskomplexet.

Även efter det att huvudstaden flyttats till Shusha behöll Shahbulag sin militära funktion som utpost vid infarten till Karabachs högland. I början av 1800-talet förvandlades södra Kaukasien till en central skådeplats för krigen mellan det ryska kejsardömet och qajarernas Persien. I maj 1805 undertecknade Panah Ali Khans efterträdare, Ibrahim Khalil Khan, Kurekchay-fördraget, vilket ställde khanatet under rysk överhöghet. Två månader senare, den 6 juli 1805, omringade en persisk här under kronprins Abbas Mirza en rysk trupp ledd av överste Karyagin vid Shahbulag. Efter en belägring intog de iranska styrkorna borgen, vilket underströk dess strategiska värde längs de kaukasiska militärlederna.

Efter årtionden i skymundan genomförde Azerbajdzjanska SSR:s myndigheter en omfattande restaurering av murarna och moskén under tidigt 1980-tal. Under det första Nagorno-Karabach-kriget sommaren 1993 intogs borgen av armeniska styrkor under slaget om Aghdam. Under perioden av armenisk kontroll fungerade borgen som ett arkeologiskt museum med guldornament, antika glasföremål och hellenistiska mynt funna vid de intilliggande utgrävningarna av Tigranakert.

Genom det trilaterala vapenstilleståndsavtal som avslutade 2020 års krig återlämnades Aghdam-distriktet till azerbajdzjansk förvaltning den 20 november 2020. Före överlämnandet evakuerades museisamlingarna. Kalkstensborgen från 1752 står i dag åter som khanatet Karabachs äldsta bevarade arkitektoniska monument.