Hoa Hakananai'a: Den bortförda basalt-moaien från Rapa Nuis fågelmanskult

I november 1868 ankrade besättningen på den brittiska flottans fregatt HMS Topaze utanför Rapa Nui och släpade en fyra ton tung basaltmonolit från ceremonibyn Orongo ner till bränningarna i Stilla havet. Statyn, som på språket rapanui kallas Hoa Hakananai’a, betyder ungefär ”förlorad eller stulen vän”. I dag står den under glastaket i Great Court på British Museum i London, tusentals kilometer från den vulkankrater där polynesiska stenhuggare formade den för flera sekler sedan.

Figur 1: Hoa Hakananai’a på British Museum, huggen ur tät, mörkgrå lavabasalt.

Basalt i stället för tuff

Nästan nittiofem procent av de omkring niohundra kända moai-statyerna på Påskön bröts ur den sammanpressade vulkanaskan vid Rano Raraku. Denna gulbruna tuff är porös, relativt mjuk och utsatt för vittring efter sekler av salta vindar. Hoa Hakananai’a tillhör däremot en liten grupp på färre än tjugo statyer som höggs ur tät, finkornig basalt från området kring kratern Rano Kau.

Med en höjd på 2,42 meter och en vikt på cirka 4,2 ton är monoliten mindre än de resliga jättar som står längs kustplattformarna vid Ahu Tongariki. Basaltens extrema hårdhet gjorde det dock möjligt för stenhuggarna på Rapa Nui att uppnå en ytpolering och skarpa anatomiska detaljer som var omöjliga i mjukare vulkantuff. Det tunga ögonbrynsbenet, de avlånga öronen, den konkava näsan och de snörpta läpparna är typiska för den klassiska förfädersskulptur som skapades mellan 1200 och 1500 e.Kr.

Figur 2: Detaljvy av de stiliserade händerna och bukristningen på den nedre delen av basaltstatyns bål.

En palimpsest från två religiösa epoker

Det som gör Hoa Hakananai’a till en arkeologisk särling är kontrasten mellan dess framsida och baksida. Medan framsidan hedrar den traditionella kulten av gudomliggjorda förfäder, dokumenterar baksidan ett ideologiskt skifte på ön. När skogsresurserna sinade och den ekologiska påfrestningen ökade på Rapa Nui efter 1500-talet upphörde det arbetskrävande huggandet av gigantiska moai-statyer. I dess ställe växte Tangata Manu fram, fågelmanstävlingen med centrum i klippbyn Orongo med utsikt över klippöarna vid Motu Nui.

Generationer efter att Hoa Hakananai’a ursprungligen skulpterades ristade hantverkare in hällristningar i lågrelief direkt i den släta basalten på dess rygg och axlar. På var sida om ryggraden står två fågelmän vända mot varandra, med mänskliga lemmar och den större fregattfågelns krokiga näbb. Ovanför dem syns den ceremoniella paddel som kallas ao, tillsammans med avbildningar av det kvinnliga könsorganet, komari, som lades till under senare invigningsriter.

Figur 3: Ryggpetroglyferna på Hoa Hakananai’a, med två Tangata Manu-figurer och ceremoniella symboler tillagda under fågelmansepoken i Orongo.

I stället för att förstöra den äldre förfädersbilden placerade prästerna i Orongo den halvt nedgrävd inne i ett ceremoniellt stenhus kallat Taua Renga. Nedsänkt i jorden upp till armbågarna stod statyn i mörker och belystes endast vid vårdagjämningen när solljuset föll in genom den låga krypgången av sten. Moderna analyser med Reflectance Transformation Imaging har bekräftat att ristningarna på baksidan upprepade gånger målades med röd ockra och vit korallkalk, vilket förvandlade den mörka stenen till en färgrik rituell yta.

Bortforslingen 1868 med HMS Topaze

När kommodor Richard Powell förde HMS Topaze till Påskön i slutet av 1868 började hans officerare genomsöka ön efter fornminnen att överlämna till det brittiska amiralitetet. Ledsagade av öbor och den bofaste missionären Hippolyte Roussel fann löjtnant Colin Dundas och skeppsläkaren William Palmer statyn inne i dess underjordiska stenkammare på kanten av Rano Kau.

Figur 4: Arkivskisser utförda av löjtnant Colin Dundas 1868, som dokumenterar de röda och vita pigment som ännu var synliga när statyn togs ombord på HMS Topaze.

För att föra bort monoliten krävdes att man rev taket på stenhuset och mobiliserade hundratals sjömän och invånare på Rapa Nui för att dra den fyra ton tunga statyn nedför den branta vulkansluttningen. Efter att ha flottats ut till fregatten tvättades statyn ren under seglatsen till Valparaíso och Plymouth, vilket sköljde bort merparten av de ursprungliga röda och vita mineralpigment som dokumenterats i Dundas fältakvareller. Drottning Viktoria skänkte därefter monumentet till British Museum år 1869. Under de senaste åren har ursprungsdelegationer från Rapa Nui formellt begärt att London återlämnar Hoa Hakananai’a, med motiveringen att statyn är en levande gestaltning av förfädernas mana snarare än ett statiskt museiföremål.