De 52 meter långa ökenjättarna skapade för himlens blick

År 1932 blickade en pilot vid namn George Palmer ut genom fönstret på sitt dubbeldäckarflygplan när han flög över grusterrasserna norr om Blythe i Kalifornien. Under hans vingar uppenbarade den karga ökenmarken en tillsynes omöjlig syn: två kolossala mänskliga siluetter utsträckta över ökenytan, med armar och ben riktade mot horisonten. Från marken, vandrande bland vassa stenar och kreosotbuskar, kunde en person stå mitt i linjerna utan att uppfatta något annat än slumpartade stigar eller bortskrapad jord. Först från hundratals meters höjd förenades de utspridda öppningarna till monumentala, avsiktliga konstverk.

Dessa väldiga markteckningar är kända som Blythe-intaglios, Nordamerikas mest berömda ökengeoglyfer. Inristade på de flacka sedimentterrasserna öster om Big Maria Mountains längs Coloradofloden, rymmer gruppen tre mänskliga figurer, två fyrbenta djur och en geometrisk spiral. Den största mänskliga gestalten mäter häpnadsväckande 52 meter från huvud till fot. Under århundraden förblev figurerna obemärkta av icke-ursprungsinvånare som färdades genom Coloradoflodens bassäng, helt dolda av sin egen väldighet.

Figur 1: Den främsta människoliknande figuren sträcker sig 52 meter över ökenterrassen; dess form framträder endast från luften.

Ingenjörskonsten bakom dessa intaglios är anmärkningsvärt enkel men samtidigt beständig. Under årtusenden skapar sol, vind och mineraler så kallad ökenfernissa, en mörkbrun beläggning av järn- och manganoxider på ytstenarna. De forntida upphovsmännen skapade geoglyferna genom att för hand skrapa bort den mörka skorpan och blottlägga den ljusare, alkaliska jorden därunder. De flyttade mörka stenarna lades i vallar längs konturerna för att markera formerna, varpå den frilagda jorden stampades hårt. Den sammanpressade marken hejdade växtlighet och bevarade de skarpa linjerna genom århundraden av extrem hetta och plötsliga störtfloder.

Över 200 intaglios finns utspridda i Coloradoöknen, men Blythe-gruppen intar en särställning. Medan hällristningar i sydöstra Kalifornien huvudsakligen föreställer abstrakta geometriska mönster, ormar och bergslejon, förekommer människofigurer nästan uteslutande längs Coloradoflodens sträckning. Denna rumsliga fördelning tyder på ett sammanhängande ceremoniellt komplex snarare än isolerade teckningar.

Figur 2: En över 16 meter lång fyrbent gestalt bredvid en människofigur, som speglar djurandar djupt rotade i regionala muntliga traditioner.

Att fastställa när och varför figurerna skapades har engagerat arkeologer i decennier. Urfolken kring nedre Coloradofloden, däribland mohave, chemehuevi och quechan, införlivade figurerna i sina ritualer och muntliga berättelser. Inom mohavefolkets kosmologi förknippas de jättelika människogestalterna med Mastamho, skaparanden som formade Coloradofloden och gav liv åt allt levande. Djurfigurerna representerar ofta Hatakulya, en av skapelseberättelsens två bergslejonbröder. Nutida stammar gör dock inte anspråk på direkt upphovsrätt, utan beskriver bilderna som förfädernas verk etablerade vid tidernas begynnelse.

Åldersbestämning av grusintaglios är ytterst komplicerad eftersom sten saknar organiskt kol. Under 1990-talet genomförde arkeologen Jay von Werlhof kol-14-dateringar med acceleratormasspektrometri (AMS) på organiska spår som fångats under stenfernissan och i marken. De tretton proverna gav dateringar mellan 900 f.Kr. och 1200 e.Kr., vilket visar att platsen underhölls och sannolikt förändrades under loppet av två årtusenden. Vissa forskare menar att vissa fyrbenta figurer föreställer hästar, vilket skulle innebära att de tillkom efter spanjorernas återintroduktion av hästdjur på 1500-talet, medan andra tolkar djuren som tjockhornsfår eller pumor.

Figur 3: Närbild av den andra människofiguren, omgiven av stängsel för att förhindra skador från terrängfordon på den känsliga ökenmarken.

I dag är Blythe-intaglios federalt skyddade av Bureau of Land Management och omgärdade av staket för att skydda dem från terrängfordon och markslitage. Ökenfernissan som tog årtusenden att bildas kan förstöras på några sekunder av ett enda däckspår. Skyddade mot förstörelse utgör dessa kolossala figurer ett bestående bevis på ökenfolkens enastående rumsuppfattning, inristade i marken för att vända sig direkt mot skyn.