Barda: Kaukasiska Albaniens glömda kejserliga huvudstad

På de alluviala slätterna där floden Tartar flyter samman med Kura framstår dagens Barda som ett stillsamt regionalt centrum i mellersta Azerbajdzjan. Konstbevattnade bomullsfält och fruktträdgårdar omger orten och döljer spåren efter en forntida metropol som en gång formade maktbalansen mellan Kaspiska havet och Stora Kaukasus södra sluttningar. Under tidig medeltid reste sig här Partav, Kaukasiska Albaniens befästa huvudstad och sedermera administrativt centrum för den islamiska provinsen Arran.

Det geografiska läget var noga utvalt. Belägen omkring 250 kilometer väster om Baku kontrollerade bosättningen den främsta öst-västliga handelsleden mellan Kaspiska havets hamnar, Georgien och Svarta havet, samtidigt som den vaktade flodövergångarna mellan Karabachs bergsbygder och stäpperna i norr. Köpmän med laster av råsiden, färgade textilier, valnötter och torkad frukt möttes här för att handla med karavaner på väg från Persien mot Derbent och khazarernas rike.

Floden Tartars strategiska korridor

Karabachslättens terräng lade grunden för platsens militära och kommersiella tyngd. Tartar har sina källor i Kelbajars vulkaniska högland och för med sig smältvatten och näringsrika sediment över en bred alluvialkon innan den rinner ut i Kura. Denna stabila vattenresurs gjorde det möjligt för dåtidens ingenjörer att anlägga förgrenade kanalsystem genom det torra låglandet, vilket förvandlade karg mark till bördiga jordbruksområden som kunde föda tiotusentals stadsbor.

Till skillnad från bergsfästen som förlitade sig på stupande klippväggar utformades Partav som en flodmetropol på öppen slättmark. Omfattande jordvallar, murar av bränt tegel och vallgravar fyllda med vatten från Tartar bildade en vidsträckt försvarsring. Kontrollen över Tartars broar och vadställen gav garnisonerna omedelbar makt över säsongsbundna boskapsflyttar och handelskaravaner som färdades mellan bergsbetena och vinterbetena i Kuras dalgång.

Partavs grundande och det kungliga Albanien

Kaukasiska Albanien växte fram som ett förbund av inhemska stammar i östra Transkaukasien. Under lång tid låg den kungliga huvudstaden längre norrut, i Kabala. Mot slutet av 400-talet tvingades kung Vache II att dra sig tillbaka från de norra slätterna på grund av återkommande nomadiska räder från den eurasiska stäppen. Mellan åren 459 och 484 e.Kr., under den sasanidiske storkonungen Peroz I, byggde monarken ut utposten Partav till rikets nya huvudstad och gav den inledningsvis namnet Perozabad.

Bosättningen etablerade sig snabbt som Kaukasiska Albaniens politiska och kyrkliga kärna. Kung Vachagan III den fromme sammankallade här betydelsefulla kyrkomöten och fastställde lagar som förenade rikets skilda folkgrupper. Inom den kraftiga stadsmuren restes stenbasilikor sida vid sida med administrativa palats. Albanska krönikörer skildrade staden som ett centrum för lärdom, skrivarverkstäder och teologiska samtal, samt som säte för den albanske katolikos som ledde den regionala kyrkan självständigt vid sidan av georgiska och armeniska kyrkoledare.

Figure 1: Barda-mausoleets cylindriska torn i rött tegel, uppfört 1322 av byggmästaren Ahmad ibn Ayyub al-Hafiz Nakhchivani.

Sasanidiska ämbetsmän stationerade marzbaner (militärguvernörer) innanför murarna för att övervaka den norra gränsen. Arkeologiska undersökningar visar att befästningarna från denna epok byggdes med stora brända tegelstenar sammanfogade med gipsbruk, vilket skapade murverk breda nog för stridsvagnar och truppförflyttningar.

Kommersiell guldålder i den islamiska provinsen Arran

Den arabiska erövringen av södra Kaukasien i mitten av 600-talet förändrade stadens politiska tillhörighet utan att minska dess roll för handeln. Muslimska geografer gav staden namnet Barda’a, och umayyadiska och abbasidiska kalifer utsåg den till administrativt säte för Arran, provinsen mellan floderna Kura och Aras.

Arabiska geografer på 900-talet, däribland al-Istakhri och Ibn Hawqal, besökte Barda under dess mest blomstrande era och efterlämnade detaljerade beskrivningar. De skildrade en befäst stad med en diameter på över tre kilometer, försedd med monumentala stenportar uppkallade efter färdmål som Tiflis och Derbent. Utanför den inre fästningen bredde den välkända al-Kurki-marknaden ut sig, ett vidsträckt basarkvarter där köpmän samlades varje söndag.

Figure 2: Detalj av Barda-tornets fasad där turkosglaserade tegelstenar bildar upprepad kufisk kalligrafi.

Barda fungerade som provinsens ekonomiska och finansiella nav. Det lokala myntverket präglade dirham i silver och fals i koppar med Arrans prägling, mynt som spreds längs karavanvägarna ända till Skandinavien och Centralasien. Den viktigaste exportvaran var råsiden och vävda sidentyger, framställda från mullbärsodlingar som bevattnades med vatten från Tartar. Samtida källor berömde silkeskvaliteten och noterade att tygerna konkurrerade direkt med persiska och bysantinska textilier i Medelhavets hamnar. Därutöver exporterade stadens verkstäder krappfärgämne, hasselvirke, torkad stör och glaserad keramik.

Rusernas plundringståg 943 och stadens sammanbrott

Rikedomarna som samlats i Barda gjorde staden till ett lockande mål för utomstående makter. År 943 e.Kr. korsade en flotta med skandinaviska ruser Svarta havet och Volga, nådde Kaspiska havet och rodde med grundgående skepp uppför Kura. Under ledning av en till namnet okänd anförare kringgick styrkan gränsposteringarna och landsteg vid Barda.

Den lokala sallaridiska garnisonen på omkring 5 000 man under guvernör Marzuban ibn Muhammads befälhavare tågade ut för att möta anfallarna. Historieskrivaren Ibn Miskawayh noterade att det oerfarna stadsuppbådet snabbt vek undan för rusernas slutna sköldborg och spjutformationer. Angriparna stormade portarna och inrättade sitt läger i stadens citadell.

Figure 3: Det historiska Barda Imamzadeh-komplexet, ett medeltida helgedomskomplex rest över gravar inom den äldre stadsgränsen.

Ockupationen pågick under flera månader. Ruserna krävde lösensummor och lade beslag på förråd av guld, silver och sidentyger. När befolkningen gjorde uppror genomförde ockupanterna avrättningar och förde bort tusentals invånare i fångenskap. En muslimsk undsättningsstyrka under Marzuban ibn Muhammad inledde visserligen en belägring, men ett utbrott av dysenteri bland de nordiska krigarna avgjorde förloppet. Försvagade av sjukdom drog sig de överlevande ruser tillbaka i skydd av natten, satte eld på delar av den nedre staden och förde sitt byte nedför Kura till sina skepp.

Barda återhämtade sig aldrig efter plundringen 943. Handelsflödena flyttade västerut till Ganja, som stegvis övertog den politiska ledningen i Arran. När seldjukiska och georgiska fälttåg skakade området under 1000- och 1100-talen hade den forna storstaden krympt till en blygsam marknadsort.

Ahmad Nakhchivanis arkitektoniska arv

Århundraden senare, under det mongoliska Ilkhanatets styre, upplevde Barda en kortare renässans under härskare som ville hedra stadens historiska ställning. År 1322 fick den framstående byggmästaren Ahmad ibn Ayyub al-Hafiz Nakhchivani från arkitekturskolan i Nachitjevan i uppdrag att uppföra ett monumentalt gravtorn i stadskärnan.

Figure 4: Fasad och tegelvalv på den historiska moskén i Barda, vilka speglar medeltida kaukasiskt byggnadsskick.

Barda-mausoleet reser sig fjorton meter som ett cylindriskt tegeltorn krönt av ett koniskt tak. Fasadmuren uppvisar ett geometriskt mönster: turkosglaserat tegel återger ordet Allah över tvåhundra gånger i stiliserad kufisk skrift mot en bakgrund av rött tegel. Två portaler smyckade med muqarnas och geometriska bårder leder till den övre kammaren och den underjordiska valvgraven där ilkhanidiska stormän gravsattes.

I närheten rymmer Imamzadeh-helgedomen kupolbyggnader och dekorerade minareter uppförda över Ismails grav, en sonson till den femte shiitiske imamen Muhammad al-Baqir. Arkeologiska utgrävningar i trakten fortsätter att blottlägga keramikugnar från 900-talet, glasrester och kopparmynt ur Tartars flodbädd. Dessa byggnadsverk vittnar om en metropol som band samman Kaukasien långt innan dagens nationsgränser drogs upp.